• Personligt

    Äntligen ett hej

    Jag har varit borta härifrån länge nu. I perioder har jag dock tänkt mycket på den här platsen. Jag gillar att hänga här. Jag gillar att skriva. Jag saknar att hänga här. Jag saknar att skriva. 

    Jag har ett bra tag tänkt att jag ska göra ett inlägg men har nästan fått lite prestationsångest inför det.  Plus att jag velat att sidan ska vara 100% klar. Men jag orkar inte riktigt det nu. Jag vill skriva och får ta tag i det sista i design och teknifikiteter någon annan gång eller lite pö om pö.

    Vad har hänt sen sist då? Ungefär en hel graviditet som nu har resulterat i ett 2-barns-liv med en nybliven 2-åring och en snart två veckor gammal bebis. Och en flytt till ett radhus. Jag håller även på att reda ut i mitt huvud vem jag är jobbmässigt. Vad vill jag jobba med? Vad behöver jag komplettera? Vågar jag starta eget? Ungefär så. 

    Jag vill fylla den här platsen med inspiration, tankar och text. Vardagen är med på ett hörn såklart. Är man föräldraledig så är man, vardagen är svår att undgå då. Vi har ju en liten trädgård nu också så pallkragsodling tänkte jag ge mig på (som typ alla andra? Eller är det bara i mina flöden?). Inredningshjärnan går även på högvarv så här när jag går hemma hela dagarna och jag har många projekt som jag vill sätta igång med. De kommer att hanteras och bearbetas här, var så säkra.

    Jag hoppas få iordning på sidan så småningom. Får se när det händer. Nu ska jag bara skriva och hoppas att det är någon som vill läsa.

  • Personligt

    Om att vilja två helt olika saker men kanske kan jag göra båda?

     När jag väl tar mig tid att hänga här på bloggen så älskar jag det verkligen. När jag väl själv är inne i bloggandet tar jag mig även tid att läsa andra bloggar. Tyvärr så är det så att jag läser så mycket mindre än förut, hinner inte med på samma sätt som tidigare. Jag vill verkligen utveckla den här platsen tillsammans med instagram men jag behöver hitta mig tiden. Jag känner att jag någon gång vill ge mig mer tid som inte bara ligger på kvällar efter att Hedvig har somnat. När jag jobbade 75% och Hedvig ännu inte var född var jag så himla kreativ och aktiv här och jag skulle så vilja komma tillbaka till det någon gång.
     

     
    Samtidigt som jag har den här önskan att få förkovra mig i den här ”sociala världen” så har jag ännu en sak som drar i mig. Jag vill starta upp mitt logopedföretag på riktigt. Jag vill föreläsa om röst, kommunikation och sväljsvårigheter. Jag ser att behovet är så himla stort här i Kronoberg och kommer jag bara igång (och får ledande personer att förstå att de behöver utbilda sin personal) så tror jag att jag skulle få en hel del att göra. Det gäller bara att våga och att ta steget. Blev mer pepp och fick energi till just det där idag när jag pratade med en kollega. 
     
     
    Jag läser också just nu en kurs på distans, ger mig ju inte mer tid till allt det där andra direkt men jag känner att om jag någon gång ska läsa just den här kursen så är det nu. 
     
    Det hela handlar ju om disciplin och om prioriteringar. Och om att våga. Jag hoppas att jag inom en snar framtid får iordning på alla de här tankarna. Det skulle nog ge mig lite ro i själen samtidigt som jag då hoppar på två spännande tåg som jag inte riktigt vet vart det kommer att ta mig. 
     
    Det kittlar lite i magen faktiskt och det känns som ett bra tecken.
     
     
  • Personligt

    En text om året som föräldraledig

    Min sista föräldralediga vecka är igång och den avslutas med att Hedvig fyller 1 år. Jag tänkte försöka sammanfatta detta år på något sätt. Jag vet inte riktigt hur än så vi får se hur det här slutar.
     
    Jag har försökt skriva lite dagbok men det har blivit mer sällan tyvärr. Första gången jag skrev när hon hade kommit var den 20/1.
     
    Den 14 januari kl20.10 kom hon så äntligen, vår alldeles underbara Hedvig Rut Matilda. 3880g & 54cm. Vi har varit hemma sedan i tisdags och imorgon blir hon en vecka gammal”.
     

     
    Nästa gång jag skrev var den 24/1
    ”Hedvig hickar flera gånger om dagen. Hon suger ordentligt vid amning, hon har redan fått en liten blåsa på läppen. Hon är än så länge lugn på dagen. Har inga skrikperioder mer än på skötbordet. Hon vill inte sova i vaggan, helst vill hon sova på oss. I natt var en bra natt då hon faktiskt accepterade att ligga där ett tag och jag tror att jag slumrade till emellanåt. Tidigare har hon varit vaken tre timmar i sträck på natten vilket ju tär på krafterna”.
     
     
    Och så började den här resan. Till slut hittade hon sina händer och fötter, kunde lyfta huvudet när hon låg på mage, kunde sitta med stöd, kunde sitta utan stöd, åla sig, krypa, ställa sig upp, gå…
     
     
    1 år som har swischat förbi men det har hänt så otroligt mycket. Samtidigt som Hedvig har växt som person och blivit en egen liten personlighet, har jag växt som förälder. Jag är en helt annan person än jag var för ett år sedan samtidigt som jag är exakt samma person. Varje dag var ny och lite skrämmande i början, sen tänkte man mer på veckobasis och till sist kan vi se månad för månad vad som har hänt. 
     
    Jag minns på ett sätt väldigt lite av året. Kan inte komma ihåg amningsnätter, hur många skrikiga timmar det var i sträck, mina egna storgråtningar av utmattning och hur kroppen kändes efter förlossningen. Jag antar att det är någon sorts mekanism som kroppen för sig med för att man ska kunna/orka/vilja göra det hela om igen. 
    Jag minns dock promenader runt sjön, första badet, träffar med föräldragruppen, allt serietittande i början, känslan när jag upptäckte att hon kunde vakna i vagnen ute utan att jag fick smått panik för att vi inte var hemma än, första promenaden när hon faktiskt var vaken det mesta och gillade det, bilturer som hon tog sig igenom sovandes, familjeträffarna, buset, när hon började ljuda, allt kiknande skratt, när hon började smaka på mat och då hon slutade amma på natten. Bland annat.
     
     
    Jag måste säga att jag är nöjd med det här året men hjärnan spelar mig såklart ett spratt och tänker ”varför gjorde jag inte det, jag skulle ha gjort det här också..osvosv” på sedvanligt Maja-manér. Jag väljer dock att ducka för de där tankarna och klappa mig själv på axlen. Vilken grej. Jag gjorde det. Vi gjorde det. Nu blir det ombytta roller och när jag spatserar iväg till jobbet ligger Hedvig och Kalle kvar och sover (om hon fortsätter med sina fantastiska morgonrutiner vill säga = sova till minst 8). Det blir ett nytt äventyr det. Jobba och vara mamma och även ta hand om mig själv. Det blir nog ett helt annat inlägg det. Det där med egentiden.
     
     
    Avslutar med denna text med en grynig mobilbild från häromdagen. Med stökigt golv och lite mys i soffan. Precis så som det har varit för det mesta och det jag kommer att längta till när jag sitter där på mottagningen och har två timmar kvar tills det är dags att gå hem.
     
  • Personligt

    Vår dotter

    Hon har nu funnits till i hela åtta dagar. I åtta dagar har vi varit en familj och även fast det är en mycket kort tid känns det helt självklart redan. Klart att just vi tre hör ihop. Klart att just hon skulle komma till oss. 3880g tung och 54 cm lång.
     
     
    Hedvig Rut Matilda blir hennes namn. Hennes första vecka har bland annat bestått av att sova, äta, träffa närmsta familjen och ha en ordentlig hicka minst en gång om dagen. Hon tycker om att vara nära nära och ser ut att njuta av att bada. Vi ser fram emot att få lära oss mer om henne för varje dag som går.
     
     
    Vi bor i vår lilla bebisbubbla och fortsätter med det ytterligare en vecka innan jag blir själv med henne på dagarna. Får se när jag kikar in här igen, nu tänker jag hinna med en kopp te innan hon vaknar och pockar på min uppmärksamhet. Ha det fint så länge 
     
     
  • Personligt

    Höstterminen 2016 – sista månaderna som två

    Jag är på något sätt fortfarande inne i skolans värd vad gäller att räkna i terminer. Detta ska jag hitta på denna hösttermin tänker jag.
     
    Jag ska lyssna på min kropp, lyssna på mig själv. Göra det som jag känner för. Inga måsten. Jag ska fylla år, min 28:e födelsedag, och jag ska fira med en hög med familj som kommer hit. Jag ska genomföra en köksrenovering om allt går som det ska, få inreda, se tankar i teorin bli till verklighet. Jag ska träffa vänner, yoga och fortsätta äta fina helgfrukostar. Jag hoppas på att både fikonträdet och olivträdet överlever och att mitt palettblad som jag fick på posten kommer att fortsätta att frodas. Jag vill baka kanelbullar inför kanelbullens dag och jag vill baka äppelpaj för det är bland det höstigaste som finns. Jag hoppas få fortsätta trivas på jobbet där arbetsklimatet är bland det bästa som finns skulle jag tro. Alla borde få skratta så mycket på sitt jobb som vi gör. Kanske kommer jag även att utvecklas på något plan i min profession och få känna att jag gör skillnad för flera.
     
    Men framförallt. Framförallt ska jag förbereda mig för att bli förälder. I januari blir vi tre. 
     
     
     
  • Personligt

    Om att sålla och att kunna fokusera

    Det har varit lite (mycket) hektiskt i huvudet ett tag. Jag har så många idéer, tankar, saker som jag vill göra och saker som ska göras som tar plats i min hjärna just nu och jag önskar att jag kunde säga att jag klarar av det men det gör jag inte. Förra veckan hade jag dessutom det stressigt på jobbet och det var som att jag hade hög puls hela tiden. Så fort jag var ensam blev jag stressad över att jag har så mycket som jag måste ta tag i att det liksom slutade med att jag satt i soffan och scrollade pinterest på kvällen för klarade inte mer än så. Jag som alltid har kunnat ha flera bollar i luften samtidigt.
     
    Jag är så glad över att den här bloggen har fått växa (lite grann i allafall) ett tag nu och jag vill så gärna fortsätta. Jag har många inlägg som jag vill skriva/göra/fota men det tar också mycket tid. Uppenbarligen klarar jag inte av att hitta all den tiden just nu. Jag kommer att fortsätta men inte varje dag och ibland med längre uppehåll. Förhoppningsvis hittar jag tillbaka till tiden och en mer strukturerad hjärna som klarar av kontinuerlig uppdatering för lusten har jag sannerligen.
     
     
    Nu vill jag mest fokusera på att må bra och att få klart allt med företagsstarten. Snart ska jag iväg på yoga och imorgon jobbar jag halvdag och planerar att spendera en del av eftermiddagen på biblioteket. Känns som en bra start på en lite lugnare hjärna och ett lättare hjärta.
     
  • Personligt

    Om att ta till sig av beröm

    Jag har i veckan träffat härliga kollegor på länsmöte en hel eftermiddag, blivit peppad av vår förbundsordförande och haft bra diskussioner. Ibland tvivlar jag på mig själv och på det jag gör, gör jag någon skillnad? Spelar det egentligen någon roll? Vad håller jag egentligen på med?
     
     
    Denna eftermiddag blev jag påmind om, ja, jag är viktig. Mitt yrke är viktigt och det gör skillnad. Jag är för det mesta mycket dålig på att ta till mig beröm och att komma ihåg att jag har fått den. 
     
    Det vill jag ändra på.
     
    Från och med nu ska jag ta till mig beröm på ett annat sätt, kanske till och med skriva ner några ord. När jag tänker efter så får jag höra varje vecka att det jag har gjort för en patient har gjort skillnad. Jag får alltid höga procent i mätningar och riktigt bra kommentarer. Jag är bra på det jag gör enligt patienterna och jag är bra på bemötande. Enligt dem. Och det är ju det som räknas. Är jag nöjd men inte de så är det ju ingen bra vård överhuvudtaget.
     
    Så. Det är slut på att tvivla på sig själv. Jag kan. 
    Och du kan och du är bra. Kom ihåg det.
     
  • Personligt

    Fortfarande två

    14 april. Dagen som vi hade som milstolpe och som gav lyckorus i magen nästan hela hösten men som sedan blev datumet vi knappt vill tänka på. Den dagen är här och vi kommer att överleva den även fast knuten i magen kommer att vara större, både idag och dagarna runt omkring. När som helst nu hade vi kunnat vara tre om allt varit annorlunda.
     
    Jag tänker på den tid vi fått men som vi egentligen inte vill ha och att jag vill göra något meningsfullt med den, ta tillvara på den. Därför tror jag att jag är extra peppad på min starta eget-idé som jag antagligen inte hade tagit tag i på flera år annars. Därför vill jag renovera och fixa för att det steget hade varit lite längre att ta om våren sett ut som vi hade velat. Vi planerar även för en resa som vi inte hade gjort annars.
     
     
    Vi har förresten fått veta vad det var. Vår flicka hade en grav form av skelettsjukdomen osteogenesis imperfecta och antagligen hade hon inte överlevt första året om ens förlossningen. Flertalet frakturer och underutvecklade benstrukturer stod det. Det var på ett sätt en lättnad att det fanns ett så konkret svar att ge oss och flera frågetecken rätades därmed ut. Vi har även fått veta att provsvar har visat att vi inte hade någon sådan gen utan det hela var en olycklig nymutation och alltså inget ärtfligt. Även det en lättnad.
     
    Jag kommer inte skriva så mycket mer om det här nu. Tre inlägg får vara nog men om det är någon som läser detta och hittat hit efter, som jag gjorde, att ha googlat frenetiskt för att hitta någon som har varit med om samma sak. Maila gärna. 
     
    Ta hand om er och se positivt på framtiden, det gör jag.
     
  • Personligt

    En bra dag

    Solen skiner och jag promenerar hemåt. Jag har en bra jobbdag bakom mig, bra diskussioner med kollegor, bra patientmöten och ett jobbprojekt som jag brinner för och får ta tag i lite extra. Kommer hem. Struntade i att fixa med disken i morse till förmån för tidningsläsning så tar tag i det, en lugnande känsla på ett sätt. Skönt när kaoset är borta. Börjar med maten, idag får vi en middagsgäst som kommer över innan Kalle har kommit hem. Vi ska iväg på ett idrottsevenemang, vi är egentligen inte engagerade i laget men känns ändock kul att heja lite extra för vår stads lag. Kommer hem, har lite datortid och fortsätter planeringen för min ”starta eget”- idé. En idé som jag inte hade kunnat ta tag i just nu om vårt liv hade varit som vi velat, om exakt en månad hade vi kanske varit föräldrar om allt varit annorlunda. Jag brinner därför extra för min idé, jag vill göra något meningsfullt av den tid som jag helt plötsligt fick fast jag inte ville ha den. Dags att sova. Läser några rader ur boken, får mysa i en varm famn och sedan släcker vi lampan och tisdagen var en bra dag. 
     
     
    Det är viktigt att tänka tillbaka på alla de bra dagarna och tänka att det är inte mycket som behövs för att en dag ska vara just det, bra. Vi måste ta tillvara på det lilla, livet kan vara skört men också ge oss många bra dagar. Det väljer jag att fokusera på idag och många andra dagar framöver. 
     
  • Personligt

    Om att inte längre vara gravid – tre månader senare

    Det är nu ungefär tre månader sedan de där veckorna då allt bara rasade. På ett sätt känns det längesedan, på ett annat låter det som ynka tre månader och har jag verkligen rätt att vara glad ibland? Och är jag hemsk som ibland ”glömmer” mig och lever några minuter som om att inget har hänt?
     
    Jag vet att jag får vara glad, hjärnan vet det, men de tankarna kan ändå inte låta bli att komma fram och störa. Och jag vet att jag har rätten att känna hur jag vill, det finns inga rätt eller fel. Folk runt omkring mig frågar hur jag mår och jag svarar för det mesta: ”bra”, ”okej” och att det går upp och ner för det är precis så det känns samtidigt som jag tycker det är ursvårt att definiera känslorna och inte säga något som låter som något som man ”borde” säga och inte vad man egentligen känner. Jag skriver ibland istället. Det är skriva som jag är bäst på även fast jag har varit bra på att prata om allt också. Det är just de där känslorna som är kluriga.
     
     
    Vi gråter mer sällan och när vi/jag gör det är det oftast sena kvällar men gråten kan också komma när jag minst anar det. En tanke, en bild eller några ord kan räcka. Men jag kan även prata om allt länge utan att tårarna kommer, det har jag kunnat ett bra tag, jag tror jag pratar med någon sorts distans då. Hjärnan distanserar sig från hjärtat då behovet att prata är större än att gråta. Jag kunde även för ett tag sen gå in på bebisavdelningar i affärer och köpa presenter till nästan nyfödda kompisbebisar, bara det kändes som en seger i sig. Nu är nästa mål att skriva korten och skicka iväg dem. Jag rör mig även i en bloggvärd där var och varannan väntar smått känns det som. Det har gått sådär får jag väl erkänna men jag har valt att fortsätta följa de flesta men scrollar oftast snabbt förbi gravid/bebisrelaterade inlägg men har det senaste kunnat stanna till vid några få ibland.
     
     
    Det är konstigt hur kroppen och hjärnan reagerar och agerar. Jag var och tränade häromveckan och råkade pricka in ett pass som låg precis innan det skulle vara gravidyoga i den salen. ”Min” gravidyogagrupp som jag var anmäld till och var så pepp på. Jag gick ut från salen och tittade på de gravida som skulle yoga och tänkte, där skulle jag också stått och väntat med en ganska så stor mage vid det här laget. Jag tittade på dem där de stod alldeles tysta utan att prata med varandra och i nästa tanke tänkte jag, nej, jag ser ingen jag tror jag hade blivit vän med. Inget illa menat alls men hjärnan copade på något sätt i den där, för mig, utsatta situationen att det verkade ju inte vara en kul grupp, de måste ha träffats några gånger nu och ingen pratar med någon.. Nästa gravidyoga jag anmäler mig till däremot, där kommer jag finna fantastiska vänner tänkte jag. Eller vi kommer i allafall prata med varandra. Eller jag kommer definitivt prata när vi står där och väntar på att få komma in. Kanske stackars de andra, men hurra för mig. Längtar tills jag står där och håller låda.