Personligt

Fortfarande två

14 april. Dagen som vi hade som milstolpe och som gav lyckorus i magen nästan hela hösten men som sedan blev datumet vi knappt vill tänka på. Den dagen är här och vi kommer att överleva den även fast knuten i magen kommer att vara större, både idag och dagarna runt omkring. När som helst nu hade vi kunnat vara tre om allt varit annorlunda.
 
Jag tänker på den tid vi fått men som vi egentligen inte vill ha och att jag vill göra något meningsfullt med den, ta tillvara på den. Därför tror jag att jag är extra peppad på min starta eget-idé som jag antagligen inte hade tagit tag i på flera år annars. Därför vill jag renovera och fixa för att det steget hade varit lite längre att ta om våren sett ut som vi hade velat. Vi planerar även för en resa som vi inte hade gjort annars.
 
 
Vi har förresten fått veta vad det var. Vår flicka hade en grav form av skelettsjukdomen osteogenesis imperfecta och antagligen hade hon inte överlevt första året om ens förlossningen. Flertalet frakturer och underutvecklade benstrukturer stod det. Det var på ett sätt en lättnad att det fanns ett så konkret svar att ge oss och flera frågetecken rätades därmed ut. Vi har även fått veta att provsvar har visat att vi inte hade någon sådan gen utan det hela var en olycklig nymutation och alltså inget ärtfligt. Även det en lättnad.
 
Jag kommer inte skriva så mycket mer om det här nu. Tre inlägg får vara nog men om det är någon som läser detta och hittat hit efter, som jag gjorde, att ha googlat frenetiskt för att hitta någon som har varit med om samma sak. Maila gärna. 
 
Ta hand om er och se positivt på framtiden, det gör jag.
 

No Comments

  • Sandra

    Tack för att du delat med er av er resa. Nu vet jag ju såklart inte men det låter ändå som att det går att finna lite tröst i att ni tog rätt beslut. Jag hoppas i alla fall det!

  • isflingan

    Ni är så starka som tar er igenom det här och du är så stark som öppet vågar skriva om det. Jag kan inte säga något annat än fortsätt kämpa! Nån dag kommer det kännas lättare.

  • vardagskonst

    Det här greppade så hårt runt hjärtat på mig. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att hamna i den situationen och inte heller att jag skulle ha förståndet kvar. Starkt av dig, mycket. Stor kram.

  • Carin

    Vi hade fyra missfall under ca 2,5 år innan vår efterlängtade unge kom i somras. Även om det magiska datumet 4/10 (första bebisens BF, inga hjärtslag konstaterades en vecka innan RUL) inte är lika tungt nu så är det ett speciellt datum. Vi köpte en 40-tals uggla i Disneystuk (tänk ugglan i Bambi) till den bebisen dagen innan ultraljudet och jag hatade ugglan innerligt länge. Men nu står den på dotterns byrå och är ett litet minne.

    Jag tycker också att det är mycket gravid/bebismagar i bloggvärlden just nu. Jag kände ofta innan min dotter kom att jag inte orkade läsa eller se sådana inlägg. I en viss ålder så skaffar ju folk barn och jag vet inte hur många bebisar som kom under tiden vi kämpade. Det är ju inte att jag inte var glad för deras skull men jag var så ledsen för min egen.

    Det låter så klokt det du skriver. Peppa på eget företag, fixa hemma och planera in resor. Heja dig och heja er!

    • Maja

      TACK för att du delar med dig. Och precis som du tänker känner jag, du satte verkligen ord på känslorna. Man är glad för deras skull men ledsen för sin egen.
      Tack igen för pepp och hejarop. Och att du delar med av något privat till mig, det stärker mig att ni har er efterlängtade dotter. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *