Personligt

Om att inte längre vara gravid – tre månader senare

Det är nu ungefär tre månader sedan de där veckorna då allt bara rasade. På ett sätt känns det längesedan, på ett annat låter det som ynka tre månader och har jag verkligen rätt att vara glad ibland? Och är jag hemsk som ibland ”glömmer” mig och lever några minuter som om att inget har hänt?
 
Jag vet att jag får vara glad, hjärnan vet det, men de tankarna kan ändå inte låta bli att komma fram och störa. Och jag vet att jag har rätten att känna hur jag vill, det finns inga rätt eller fel. Folk runt omkring mig frågar hur jag mår och jag svarar för det mesta: ”bra”, ”okej” och att det går upp och ner för det är precis så det känns samtidigt som jag tycker det är ursvårt att definiera känslorna och inte säga något som låter som något som man ”borde” säga och inte vad man egentligen känner. Jag skriver ibland istället. Det är skriva som jag är bäst på även fast jag har varit bra på att prata om allt också. Det är just de där känslorna som är kluriga.
 
 
Vi gråter mer sällan och när vi/jag gör det är det oftast sena kvällar men gråten kan också komma när jag minst anar det. En tanke, en bild eller några ord kan räcka. Men jag kan även prata om allt länge utan att tårarna kommer, det har jag kunnat ett bra tag, jag tror jag pratar med någon sorts distans då. Hjärnan distanserar sig från hjärtat då behovet att prata är större än att gråta. Jag kunde även för ett tag sen gå in på bebisavdelningar i affärer och köpa presenter till nästan nyfödda kompisbebisar, bara det kändes som en seger i sig. Nu är nästa mål att skriva korten och skicka iväg dem. Jag rör mig även i en bloggvärd där var och varannan väntar smått känns det som. Det har gått sådär får jag väl erkänna men jag har valt att fortsätta följa de flesta men scrollar oftast snabbt förbi gravid/bebisrelaterade inlägg men har det senaste kunnat stanna till vid några få ibland.
 
 
Det är konstigt hur kroppen och hjärnan reagerar och agerar. Jag var och tränade häromveckan och råkade pricka in ett pass som låg precis innan det skulle vara gravidyoga i den salen. ”Min” gravidyogagrupp som jag var anmäld till och var så pepp på. Jag gick ut från salen och tittade på de gravida som skulle yoga och tänkte, där skulle jag också stått och väntat med en ganska så stor mage vid det här laget. Jag tittade på dem där de stod alldeles tysta utan att prata med varandra och i nästa tanke tänkte jag, nej, jag ser ingen jag tror jag hade blivit vän med. Inget illa menat alls men hjärnan copade på något sätt i den där, för mig, utsatta situationen att det verkade ju inte vara en kul grupp, de måste ha träffats några gånger nu och ingen pratar med någon.. Nästa gravidyoga jag anmäler mig till däremot, där kommer jag finna fantastiska vänner tänkte jag. Eller vi kommer i allafall prata med varandra. Eller jag kommer definitivt prata när vi står där och väntar på att få komma in. Kanske stackars de andra, men hurra för mig. Längtar tills jag står där och håller låda.
 

No Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *