Tänkt & funderat

Det stretar och drar i mig åt olika håll (Om att vara personlig)

Jag var på en urbra föreläsning med Emma Sundh (emmasvintage.se) igår. Hon pratade om blogg som jobb. En massa kreativa och trevliga människor var där och lyssnade och hade massa smarta saker att säga. Sannerligen inspirerande! Tyvärr var jag tvungen att springa iväg till tåget innan det var helt slut men jag lyckades ändå få höra lite vad några andra sysslade med. En del hade blogg, en del inte. Men många (av de jag hann lyssna på) hade ändå kreativa yrken där en blogg verkligen passar in, både som marknadsföring och för att visa vad man gjort och gör på jobbet helt enkelt. Oj, vad många inspirerande kvinnor det finns där ute i bloggosfären. Emma pratade om att i en blogg bör vara personlig för att locka läsare vilket jag sannerligen håller med om. Men där fastnar det för mig ändå på något sätt. Det stretar och drar i mig åt olika håll Jag är inte egen företagare, inredare, konstnär eller projektledare.
Jag har ett vårdyrke, jag har patienter i behandling och jobbar på sjukhus.
Får man vara personlig på en blogg då?
En del av mig säger ja. Jag skulle aldrig skriva något om mitt jobb (som jag älskar!) och jag skulle aldrig skriva något som skulle kunna användas emot mig. Jobbet finns inte på den här bloggen. Men så är det den där delen som säger nej. Tänk om en patient hittar hit? Tänk om en anhörig gör det? Skulle det göra något? Hjärnan säger nog ändå till viss del att, nej, det skulle nog inte göra nånting. Om någon hittar hit som har mig som vårdgivare så skulle de bara få en släng av inredning, loppisfynd och en och annan utflykt. Och hur skulle de veta att det var jag egentligen? Mitt efternamn finns inte här och jag är ju inte direkt känd för att lägga ut bilder på mig själv..Men jag är inte där till 100 procent än, kanske inte ens till 70procent..
 
 
Det här är nog den största anledningen till att min blogguppdatering är som den är, den kommer och går då mina tankar består. Jag har bloggat (med några uppehåll då) sedan 2006, hela 8 år blir det nu i november. Det är ju faktiskt urkul att titta tillbaka på Schweiz-tiden (Där jag var väldigt öppen men så blir man väl när man bor utomlands och ibland känner sig ensammast i världen), vad jag gjorde en vanlig tisdag i mars 2010 och kolla på bilder från gamla lägenheter och korridorsrum.
 
Det stretar och drar fortfarande i mig lite men nu när jag har fått skriva av mig lite så är jag nog lite mer åt rätt håll igen. Ursäktar mig för lång text men sånt är livet ibland. Skriv gärna vad du tycker. För mig skulle det vara värdefullt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *