Au-pair i Schweiz

Något gnagande

Ytterligare en helg som går mot sitt slut. Orkar inte redogöra i detalj vad jag har hunnit med kan väl nämna att jag har promenixat i en framtida biltunnel, besökt morföräldrarna i Courtelary och idag har jag cyklat ca 1 mil. 
Eftermiddagen har spenderats på terassen med en bok i ena handen och ett glas vatten i den andra. Tydligen är idag den sista varma dagen för året. Vi får se hur det ser ut i morgon.

Jag oroar mig en del över en sak. Det faktum att ”min” familj verkar analysera mitt sätt att vara. Det är som om att de inte kan acceptera att jag tycker att allt är bra. Frågar det hur det är och jag svarar, jo, det är bara bra så ser jag på dem att de inte riktigt tror mig. Varför måste de försvåra allt så mycket? Varför kan de inte bara tro på mig, jag är glad! Allt är toppen! End of Story. Men nej.
Franskan går framåt och jag hoppas att de ser (hör) mina framsteg. Även fast jag själv är lite besviken på mig själv på den fronten..
Det de inte heller riktigt verkar förstå är att när jag lyssnar på vad de säger arbetar min hjärna för högtryck för att jag ska förstå allt som sägs. Det finns liksom inte riktigt rum för att den samtidigt ska formulera fram ett bra och analyserande svar eller fixa fram en följdfråga. 
Allså kan många konversationer stanna efter att jag har lyssnat. Men vi har också diskussioner där jag försöker vara mycket delaktig och delar med mig av mina erfarenheter och tyckanden.
Men alltså, de verkar inte vara riktigt nöjda med att jag är nöjd..eller nått. De har ju sagt att jag kan komma till dem när det är några problem eller om jag vill ändra på något. Just nu tycker jag inte att det finns något sådant men som sagt, det verkar de inte tro på. Så idag ska jag ta tjuren vid hornen och ta upp det här. För det känns inte bra att de tror att jag inte trivs. Även fast jag hela tiden säger att jag gör det! 
Jag vill inte att detta ska utvecklas till ett stort missförstånd som gör att de inte trivs med mig. Bara på grund av våra konverationer.
Oj, hur ska detta gå. Kommer förhoppningsvis kännas bra efteråt.
 
Under min cykeltur idag kom jag på något som jag gör som är VÄLDIGT svenskt. Jag bekräftar hela tiden att jag hör vad den som pratar med mig säger. Jag har inte tänkt på det förut men oj vad mycket oui jag säger under en konversation och oj vad detta inte alls finns inprogramerat i schweizarna. Det är ju mycket möjligt att de kan tro att jag försöker dölja att jag inte förstår med mina oui, ah, oui, men så är det verkligen inte. Jag är bara VÄLDIGT svensk. Någon ute på äventyr som känner igen sig?
Jag sa i alla fall detta till Nicolas när jag kom tillbaka. Berättade om min upptäckt och jag hoppas att han förstod vad jag menade. Är detta möjligen en del i vårt ”konversationsproblem”. 

Idag har jag i alla fall försökt prata så mycket som möjligt. Det hoppas jag att han har lagt märke till.

Nej, nervositeten kommer krypande och jag skakar nästan. Vill att kvällen ska vara över. Vill få fram precis allt som jag vill säga. Men oj vad svårt det är att få fram det på franska. Man måste krympa ner det något och möjligen kan någon viktig detalj gå till spillo då. Wish me luck!

To be continued..

image28

3 månader sen BALEN

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *